Till Socialdepartementet
Utredningen om exitprogram för personer som är utsatta för prostitution, Ut ur utsatthet (SOU 2023:97)
Remissyttrande
KSAN – Kvinnoorganisationernas samarbetsråd i alkohol- och narkotikafrågor är en
paraplyorganisation med fokus på tjejers och kvinnors hälsa, lika möjligheter, rätt till jämlik
sjukvård, jämlik missbruksvård och rätt att leva utan att bli utsatt för våld. Totalt samlar våra
medlemsorganisationer över 100 tusen kvinnor.
Bakgrund
Utredningen föreslår ett individuellt utformat exitprogram för vuxna med särskilt utsedd
samordnare för ett tvärprofessionellt team och individuell plan. Motsvarande program föreslås
för barn utsatta för sexuell exploatering. Vidare lyfter utredningen förslag gällande vägar in i
programmen, behov av specialiserade lågtröskelverksamheter, lättillgänglig information och
kontaktvägar in till lågtröskelverksamheter.
Yttrande
Utredningen är gedigen med mängder av goda förslag.
KSAN ser positivt på utredningens förslag att utforma exitprogram för vuxna och program för barn bestående av
tvärprofessionella team som tillsammans arbetar utifrån ett långsiktigt och heltäckande perspektiv med utgångspunkten i
individens behov och förutsättningar i fokus.
Specialiserad lågtröskelverksamhet samlokaliserad med hälso- och sjukvåren
KSAN stödjer även förslaget om specialiserad lågtröskelverksamhet som föreslås för landets
alla kommuner och instämmer i att den kommunala lågtröskelverksamheten bör vara
samlokaliserad med hälso- och sjukvården likt Stockholms stads Mikamottagning och Mika
hälsa.
KSAN vill dock ha ett utökat åldersintervall för att även kunna ta emot barn så som
Mikamottagningen i Göteborg. Även traumabehandling ska kunna ges under samma tak
utifrån att traumabehandling är en viktig och prioriterad behandlingsinsats för målgruppen där
behov av individanpassat stöd och fler vård- och behandlingsformer kan behöva ges.
Utredningen konstaterar att yrkesverksamma behöver förstärkta kunskaper för att känna igen
tecken på sexuell exploatering, ha tillräcklig kunskap om våldsutsatthet i syfte att kunna ställa
relevanta frågor, ge ett bra bemötande och kunna vidta lämpliga åtgärder. Något som även
KSAN håller med om.
Civilsamhällets viktiga roll
Utredningen betonar vikten av civilsamhällets kompletterande stöd till målgrupperna. KSAN
instämmer i förslaget om att beakta en långsiktig försörjningsplan till civilsamhällets aktörer
med motiveringen att civilsamhället spelar en värdefull roll i att komplettera kommun och
regioners insatser som till exempel att bidra i exitprocessen.
Brist på resurser
KSAN bedömer att det genomgående är svårt att genomföra utredningens förslag främst
beroende på brist på resurser i form av att kunna avsätta nödvändig tid för personal till
kompetensutveckling, samverkansmöten och för att skapa individuella planer, svårigheter att
rekrytera kompetent specialiserad personal, ekonomiska resurser för insatser till exempel
boende av olika former samt HVB.
Även för traumabehandling samt hälso- och sjukvård för personer som inte omfattas av
sjukvårdsförsäkringen dvs medborgare från länder utom EU och för de som vistas illegalt i
Sverige som bara har rätt till akut vård. Den kostnaden kommer att belasta kommunerna.
Kommuner och regioner har redan nu stora svårigheter att klara sin verksamhet inom
befintliga budgetramar och tvingas redan nu till omfattande prioriteringar.
Utredningen konstaterar att det förändrade arbetssättet kommer att innebära ökat inflöde för
till exempel kommunernas socialtjänst men drar slutsatsen att eftersom det ingår inom
ansvarsområdet ökar inte kostnaderna. Detta är ett märkligt resonemang då socialtjänsten i
flertalet kommuner redan nu har svårigheter att finansiera verksamheten. Utredningen
uppskattar kostnaden för vägen ut till 1 - 1,5 miljoner kr per individ och år. KSAN bedömer
att den kostnaden är väldigt lågt räknat.
Möjligheten att återsöka kostnader i efterhand för vissa individer från Migrationsverket
innebär att politiker i socialnämnden ska besluta om insats utan att säkert veta om kostnaden
återbetalas. Erfarenheter från återsökning med nuvarande regelverk är att det dessutom är
tidskrävande.
Fokus på hur stärka elevhälsan saknas
När det gäller barn bedömer utredningen att elevhälsan är en viktig aktör för upptäckt och
motivationsarbete. KSAN delar det synsättet men vill betona att elevhälsan numera är kraftigt
neddragen. En skolsköterska kan idag ha ansvar för upp till 600 elever ibland dessutom på
olika skolor och skolkurator ännu fler. Det är orimligt att anta att de ska kunna utveckla den
nära relation och tillit som krävs för att barn ska öppna upp för ett samtal om tex sexuella
övergrepp. Naturligtvis kan elevhälsan nå dem som själva söker kontakt. Men de kan inte
känna till varje elev och har svårigheter att upptäcka. Barn är oerhört skickliga på att dölja sin
underliggande problematik och skydda sina föräldrar.
Utredningen föreslår utökad uppsökande verksamhet för att ställa frågor om sexuell
exploatering. KSAN delar synen att detta vore önskvärt. Men det krävs specialiserad personal
med kompetens att bemöta målgruppen. Det räcker inte med en verktygslåda för att få svar.
Först måste en relation och tillit utvecklas. Kontakten måste vara kontinuerlig under lång tid.
Detta är kostnadskrävande.
Tvärprofessionell samverkan avgörande
Tvärprofessionell samverkan är även enligt KSAN nödvändigt för rehabilitering. Svårigheten
är att få myndighetspersoner från olika organisationer att samlas. Erfarenheten visar att det på
grund av tidsbrist och olika prioriteringar kräver lång framförhållning samt att kontinuiteten
brister. Utredningen föreslår att kommunen ska anställa en samordnare för att driva på
samverkan. KSAN är tveksamma till att det löser problemet och det förutsätter statlig
finansiering och kompetent personal. En risk är att det blir fler styrdokument i kommunerna
när det behövs operativt arbete ute på fältet, för att kvinnorna ska få relevant stöd i praktiken.
KSAN anser att det för de utsatta barnen och kvinnorna är nödvändigt att minimera
myndighetskontakter. Det skulle vara bättre enligt KSAN att införa ”casemanager”, vilket är
en profession som skulle kunna stödja den utsatte i möten med nödvändiga myndigheter och
hälso- och sjukvård samt samordnar insatserna på individnivå. Statlig finansiering behövs.
Utredningen nämner FINSAM lagen och KSAN anser att en särskild gemensamt finansierad
verksamhet med ett helhetsansvar och beslutsmandat bäst skulle kunna bistå med insatser
under vägen ut. Snabba beslut och individuellt utformade insatser skulle på ett smidigare sätt
kunna förverkligas.
KSAN anser att det är nödvändigt att det är kvinnlig personal som arbetar med de utsatta
barnen och kvinnorna.
Utredningen pekar på att ekonomiskt bistånd kan vara nödvändigt under en övergångsperiod.
Bedömningen är att det inte finns lagliga hinder för att bevilja oavsett tidigare inkomster. I sak
är det rätt men det finns inte heller lagliga hinder att avslå vilket domar i
förvaltningsdomstolar visar. Kommunerna har politiskt beslutade riktlinjer som handläggaren
måste följa. KSAN anser det nödvändigt att både tjänstepersoner och kommunpolitiker
utbildas i frågan.
Kommunala utmaningar och resurshinder
KSAN anser att utredningen inte tillräckligt har beaktat svårigheterna för mindre kommuner.
Regional samverkan är en möjlighet men de geografiska avstånden, den kommunala
självständigheten samt socialtjänstlagens vistelsebegrepp är ett hinder. Liksom olika
ekonomiska förutsättningar där FINSAM kan vara en lösning då staten står för 50 %, regionen
samt kommunen för 25% vardera. KSAN hade önskat ett tydligare förslag om detta.
Utredningen är kritisk till att många utsatta barn placeras på SIS LVU-institutioner. KSAN:s
erfarenheter är att kommuner om möjligt undviker detta då det är oerhört kostsamt och kanske
inte alltid ger efterfrågad effekt. Det saknas alternativ som klarar svårt traumatiserade tjejer.
Tjejerna behöver synliggöras.
Familjehem är både svårt att rekrytera samt saknar nödvändig
kompetens. HVB för målgruppen är en bristvara och det saknas specialiserad personal. KSAN
anser att en lösning kan vara att SIS får ett uppdrag att skapa en specialiserad institution för
barn med högkvalificerad kvinnlig personal. Tyvärr har SIS redan nu svårt med rekrytering av
tillräcklig kompetens på många orter.
Sammantaget är utredningens förslag till exitprogram bra men KSAN bedömer att det finns
stora hinder för att kunna förverkliga många av dem. Utan statlig fortlöpande finansiering
begränsas ekonomin. Kvinnor och unga tjejer behöver också synliggöras.
Även om utredningens bedömning är att ansvarsområden inte utökats för kommun, region och
polis råder redan nu tidsbrist. Utbildning, samverkan och inte minst arbetet med individer tar
mycket tid.
Slutligen är det brist på specialiserad högkompetent personal inom alla områden även inom
civilsamhället vilket påverkar möjligheterna att skapa nya insatser.
