Nyligen deltog KSAN i en stadsvandring som Sus Blomkvist höll i. Sus berättade om hur hon i tretton år levde i hemslöhet; sov i parkeringsgaragage, tvättade kläder på offentliga toaletter och hur hon skaffade mat. Det var en känslomässigt stark men hoppfull och ljus, vandring genom Gamla stans gränder. Vi fick höra om det tuffa liv Sus har levt, men också om hur bra det har blivit.
Några dagar senare stämde KSAN:s verksamhetsutvecklare Jenny Andersson träff med Sus i Streetminds lokaler, för att ställa några ytterligare frågor om kvinnor i utsatthet och om Sus har tankar kring hur vi på KSAN kan jobba med frågan. Det blev en givande pratstund.
- Det är helt fantastiskt!
Sus berättar om skrivprojektet som hon är med i. Tidningen Socialpolitik har en skrivarkurs där personer med erfarenhet av utsatthet får lära sig journalistik och andra textformer. Kursen möjliggörs av Allmänna Arvsfonden, och skribenterna kan få sina texter publicerade i Socialpolitik under rubriken
”Gatuskribenterna”. Men Sus har även skrivit en texr som hamnat på tidningens debattsida.
Sus berättar hur det började:
- Jag ville gå skrivarkurs men jag hittade först inget sammanhang. Men så fick jag följa med Gatuskribenterna till Göteborg och gå på bokmässan. Det var två fantastiska dagar! Jag hade fortafade inte skrivit en rad och hade någon slags skrivkramp, men Tess (som också håller i stadsvandringar) blev mitt föredöme. Hon kommer från samma förhållanden som jag och jag hade sett att hon gjort någon intervju, så jag tänkte ”Kan hon, så kan jag”. Då lossade det. Den åttonde november fick jag min första publicering, och nu har jag fått kanske tio publiceringar.
Vi pratar om kulturens och konstens roll i att lyfta människors röster, och Sus nämner då att hon och flera andra från organisationen Streetminds ska vara med på Litteraturmässan den 11:e april på Kulturhuset.
Streetminds och Bostad Först bjuder ordnar även under Kulturnatten stadsvandringar, teater, musikuppträdanden, hantverk, och diktuppläsningar. Du hittar det programmet här.
Sus fyller på våra kaffekoppar. Vi pratar om det viktiga i att bli inbjuden, att ens röst får höras, oavsett om det är på en litteraturmässa, i en tidning eller någon helt annanstans.
- Det som är viktigt, både i Socialpolitik och Streetminds, är att de är lika i sitt sätt att se och lyfta människan. Man blir verkligen sedd och förstådd och respekterad för den man är. De ger ju en chans till människor som annars är ganska utspelade.
Jag frågar hur det kom sig hur hon kom in till radion. Hon medverkar nämligen på återkommande basis i ”Radio Totalnormal”, ett närradioprogram vars syfte är att skapa öppenhet kring psykisk ohälsa.
- Anna (Fredriksson, chefredaktör på Socialpolitik. Red. anm) tog med mig dit. Radio Totalnormal profilerar sig som ”ditt psyke i etern”. De pratar öppet om psykisk ohälsa, och man hittar dem på deras hemsida eller Spotify.
Jag nämner att det är så viktigt att prata om de här frågorna, och att det är personerna med egen erfarenhet som får komma till tals. Sus fyller i och säger att hon även fått chansen att vara programledare vid två avsnitt, vilket var en spännande möjlighet. Jag berömmer henne för sin radioröst och hon ler och säger att "det måste vara medfött".
Jag berättar för Sus om hur vi i vår ledarskapsutbildning i Valsta häromdagen pratade om hur man kan påverka i viktiga frågor såsom att lyfta villkor för kvinnor som lever i samsjuklighet. Jag nämner att någon av deltagarna i utbildningen frågade hur det kan gå till att man hamnar utanför skyddsnätet, och jag sa att det är så lätt att hamna utanför.
- Ja, det behöver ju bryggas en massa broar, med myndigheter främst, säger Sus.
Har du något som du vill skicka med oss? Frågar jag Sus när vi börjar närma oss slutet på vår pratstund i Streetminds mysiga rum.
- Jag ingår ju också i ett forskningsprojekt med Åsa Kneck (forskningsansvarig i VOXEEED-projektet som KSAN skrivit om i tidningen Karolina, red. anm) och där pratar vi ju en del om den här typen av frågor. Åsa forskar ju kring kvinnor i samsjuklighet; om kontakt med socialtjänst bland annat.
Och det vi har sett hittills i vår samskapande forskning — för det är det som är så bra, att vi ses ju som experter i och med vår erfarenhet av att ha levt på gatan — det är att alla vi kvinnor ju vill se förändring här och nu, och i många sammanhang så tar ju förändring lång tid. Men vi kan se att det här har har gett genomslag Sus refererar till en artikel om att Stockholms stad nu ändrar sina riktlinjer så att människor i utsatthet kan få tjäna pengar på tillfälliga jobb utan att bli av med försörjningsstödet. Alexander Ojanne (S), social- och trygghetsborgarråd i Stockholms stad, uttalar sig i artikeln om varför det är viktigt.
Sus säger att det ockå blir en seger för dem i VOXEEED-projektet, eftersom de uppbär lön för att vara med som sakkunniga där. Beslutet gynnar alltså även personer som håller i den här typen av stadsvandringar och som säljer Situation Stockholm-tidningar.
Åsa Kneck är forskningsansvarig i VOXEEED som är en del i SHE-forskningsprogrammet vid Marie Cederschiölds högskola. I SHE-projektet finns även en Woman Advisory Board, där bland annat Sus ingår. Åsa har jobbat hårt för arvodesfrågan. Hon menar att forskningen blir ju drabbad om man inte inkluderar personerna som det berör, och att de ska erbjudas pengar för att vara med i forskningen. Därför får Sus och de andra som medverkar i She-projektet lön för sin medverkan, där de ses cirka en gång/vecka.
Jag frågar vad kvinnorna i SHE-programmet lyfter som viktigt. Sus svarar:
- En viktig sak som vi tar upp i forskningen är att det måste finnas någon form av lotsar eller coacher. Till exempel, våld är ju vanligt, det är inte vad Åsa forskar på, men hon kan se att — om man kommer till sjukhuset och är sönderslagen hemifrån, då måste det finnas någon som kan ta hand om personen (oftast en kvinna) och erbjuda att hjälpa till när hon blir utskriven. Kanske en hotellnatt innan hon forslas vidare, och se till att det finns ombyteskläder och mat, och någon som är med kvinnan hela vägen; som stöttar henne. Men framför allt, någon form av lösning så att hon inte måste gå hem till sin förövare igen. Sådant är ju jätteviktigt.
Det är nämligen så, att våldsutsattheten ju ofta är en del av helhetsbilden. SHE-projektet bedriver forskning tillsammans med kvinnor med samsjuklighet som bor på skyddat boende. 
- Även andra typer av coacher behövs, så att man inte rasar mellan alla stolar hela tiden, någon som har lite koll, beroende på vilka svårigheter kvinnan har. Många upplever att det kan vara jobbigt att ha en boendestödjare, man känner kanske att man måste städa och ha kaffe hemma när den kommer.
Hon säger:
- SIP-möten börjar ju bli populärt, fortsätter Sus. Men det slarvas ganska mycket med det. En del nyexade socialsekreterare har inte alltid koll på vad ett SIPmöte är, till exempel att det krävs ett protokoll därifrån, och att alla skriver under. Min boendestödjare är stenhård med sådant, det är bra.
Vi pratar om hur uppskattat det var KSAN:s styrelse, kansli och projektdeltagare från Valsta, att gå stadsvandring med Sus i slutet av mars. Jag ställer lite frågor om just vandringarna; har du mött någon som gått stadsvandringen och fått en helt annan bild av hur det kan vara att leva i hemlöshet, eller har de personerna kanske inte kommit till vandringen?
- Jag hade en folkhögskola för ett tag sedan. De visste nog att Streetminds vandringar utgår från ett annorlunda perspektiv, men de hade många frågor. Och då tog jag ju min chans, de är ju unga, så jag sa det att det här är ju viktigt också för att ni kommer att ha sådan otrolig makt i samhället, så det är väldigt viktigt tror jag att veta vilka värderingar ni har. Och att man har någon form av human livssyn, och där måste ni ta ställning, för ni kommer ju i mångt och mycket bli förebilder. De verkade få aha-upplevelser. 
- Jag hade även ett stort gäng utbytesstudenter. De ville se Sverige och miljön; hur det är uppbyggt och se olika liv, och där var det ju mängder av frågor, de var verkligen nyfikna. Det var som en helt ny värd.
Vi pratar om att de som kommer till vandringarna, har köpt en biljett för att de är intresserade för att de vill veta mer.
- Många vet nog ungefär vad som kommer att berättas för dem, men jag tror att de har nog inte levt på den sidan. Och de vill veta mer. Då är det i regel alltid människor som har empati och ett hjärta och vill veta.
Jag frågar: Hur har folks blick på dig förändrats? När du levde ju i hemslöhet — du har ju berättat att du inte ville möta folks blick då, du smög i gränder osv — gentemot nu när står rakryggad och säger Här jobbar jag som stadsvandrare, nu ska jag hem till min lägenhet. Hur har synen på dig ändrats, upplever du?
- Det är skillnad, men det sker skillnader överallt, både där att förut så gick jag och gömde mig och man ville inte bli påkommen för då ringer kanske någon polisen och så där. Men, till att kliva ut och vara stadsvandrare och stå och prata inför grupp. Men sedan så tror jag att det är de människor som väljer att köpa en biljett det är ju människor som vill veta och väljer att komma på stadsvandringarna, de är ju inte där för att trakassera mig, så de lyssnar ju. 
Hon forsätter:
- Men jag upplevde ju att när jag hade varit hemlös i 13 år, att det gick inte att göra sig hörd. Det var igen som hörde vad man sa, hur man än skrek. Men nu är det nästan så att folk hör för mycket (skratt), gud det där var en groda hoppas att ingen hörde. Men nu upplever jag en enorm skillnad, och det kanske också kommer upp till ytan att vi faktiskt kämpar även innan man är stadsvandrare. Det är en kamp för att överleva och för att klara det. Ja jag kan inte tänka tillbaka utan att tänka Jag har gjort det där i alla år, hur överlevde jag? Vi människor klarar mer än vi tror.
- Jag ser också skillnad i bemötande från myndigheter. Om man tar i mitt fall, så har jag varit öppen med socialtjänsten, det är fint att ha Åsa och hennes gäng och Streetminds och Socialpolitik i ryggen, att jag också skriver. Jag skickade mitt nyhetsinslag på tv 4 till Soc.
- De behandlar mig annorlunda nu, tror jag. Framför allt så är det viktigt vad jag säger och vad jag tycker på ett annat sätt, och det vet inte jag om jag är helt förtjust i (att det är skillnad nu är att hon blivit ”känd”) Det medför också ett ansvar, så jag måste hela tiden tänka efter, så att jag inte solkar ner för någon annan (skratt).
Hon berättar vidare om vilka grupper som är inbokade vid hennes stadsvandringar framöver. En skolklass från Dalarna kommer exempelvis i maj. Det är eleverna som inte riktigt har klarat sig hela vägen genom gymnasiet och som har olika diagnoser.
- Jag kan kanske ge dem något handtips på hur de inte ska bli behandlade, men framför alltså tycker jag att det är viktigt att träffa ungdomar. Jag tycker egentligen att varje skola borde komma och boka en stadsvandring. Och socialsekreterare. Jag brukar ju skoja och säga att socialsekreterare ska ha åtminstone två veckors praktik ute på gatan där de inte har någon kontakt med familj, och inga pengar. Om de inte överlever då, får man väl komma och ge första hjälpen i värsta fall.
- Jag hoppas att jag inte har pratat sönder dig, säger Sus på slutet.
Jag bedyrar att det har hon absolut inte. Det har varit en mycket givande stund, som jag är mycket tacksam över.
- Får jag ge dig en kram? Säger jag
- Ja det får du, säger Sus.
Och så skiljs vi åt i en kram. Jag ger henne en ”Ta Plats”-anteckningsbok från vårt Valsta-projekt och hon tar glatt emot den. Jag hoppas att hon och många andra fortsätter att använda sina röster via skrift, radio, vandringar och på andra sätt, för att belysa den verklighet de levt i, eller lever i. 
Text:Jenny Andersson. Foton: Jenny Andersson och personer i Streetminds lokaler.
Övrig information: Sus och Tess (Tess, som KSAN:s Jenny också haft äran att träffa vid stadsvandring och i andra sammanhang) är engagerade i att dela ut hygienartiklar vid #UtanSkyddsnäts aktiviteter på stan.
#UtanSkyddsnät är medlemsorganistion hos KSAN.
Här hittar du Streetminds samtliga, viktiga, stadsvandringar: https://www.streetminds.se/vandringar/
Street Minds är en ideell förening med syfte att förbättra situationen för de många stockholmare som lever i ekonomisk och social utsatthet. Huvuduppdraget är att erbjuda arbete. Föreningen startades 2019 av människor som arbetade på några av Stockholms akutboenden. De har nära samarbete med Bostad Först i Stockholms stad.
