Vår verksamhetsutvecklare Jenny Andersson besökte nyligen LP-kvinna, en av våra medlemsorganisationer och pratade med ansvariga Nina Eriksson. Vi fick även en fikastund med övriga LP-verksamheten om bland annat stödboenden. Och vi besökte Torpahemmet, ett HBV-hem med en avdelning för kvinnor där vi fick en pratstund med personal och kvinnor som bor där.
De bjuder på fika, denna vintermorgon på LP-verksamhetens kontor i Huskvarna. Jag träffar Johanna Berger, biträdande verksamhetsledare, Ulrika Wadskog, utbildningssamordnare, Nina Eriksson; opinions- & verksamhetsansvarig på LP Kvinna och Richard Sollenby, föreståndare för avhopparprogrammet och familjehemsverksamheten för vuxna. De berättar om sin verksamhet; om de sociala center de driver, om stöd- och motivationsboenden och om kvinnogrupperna de har. Jag får veta hur de arbetar med att exempelvis dela ut matkassar, men även att ordna aktiviteter som främjar gemenskap.
Nina Eriksson som driver LP-Kvinna, levde sjutton år i tungt beroende av alkohol och andra droger och våldsutsatthet. En minneslucka höll på att kosta henne livet - hennes räddning blev att hon hamnade på behandlingshem för kvinnor, där hon blev frälst och där såren så småningom kunde börja läka. Hon pluggade till behandlingspedagog och arbetade med kvinnor på HVB-hem och i så kallade Deborah-grupper. Hon visar mig det jagstärkande materialet ”Deborah” som används i kvinnogrupper över landet.
När jag säger ”Jag tänkte ta tåget till Nässjö” säger hon ”Nej, jag kör dig!” Och det är en fin biltur, där vi pratar om livet; hundar, jämställdhet, människor som gjort avtryck i ens liv, tv-program, färgglada kläder och gränssättning. Och så skrattar vi mycket.
När Nina släppt av mig vid Torpahemmet, som ligger utanför Nässjö med naturen runt knuten, följer hon med mig in. Jag har där stämt träff med biträdande föreståndare Marcus och socionom Ida som möter mig, och vi får en pratstund i personalrummet. De arbetar alltså på Torpahemmet, som är ett handlingshem med HVB-tillstånd av IVO och som bedriver vård och behandling för vuxna med beroendeproblematik. Placeringar sker via Socialtjänsten, Kriminalvården, arbetsgivare och ibland även för enskilda personer. Det finns en kvinnoavdelning och en mansavdelning, och sammanlagt finns 22 platser. Personalen består av socionomer, behandlingspedagoger och behandlingsassistenter.
Ida och Marcus berättar att eftersom det finns personal dygnet runt här, så vill de att gästerna gästerna (som de benämner dem som bor där) ska känna att det är okej att komma och prata om man känner sig ensam; man kanske ligger där i sina egna tankar och inte kan sova, till exempel.
Personalen består av både män och kvinnor, men det är en övervägande majoritet som är kvinnor av dem som är kontaktpersoner till kvinnorna som är gäster här.
Jag frågar om Ida och Marcus om de möter många kvinnor som upplevt olika former av våld, och de säger att våld i nära relation har ökat. De arbetar hela tiden för att stärka det arbetet. Exempelvis så har de nu planer på att kontakta en kvinnojour för att få råd kring hur de bättre kan bemöta kvinnor som varit utsatta för våld och det trauma det innebär.
Jag fick även en pratstund med en av tjejerna/kvinnorna som bor där. Hon har fått placering via Kriminalvården, och de sista månaderna av sitt straff hade hon möjlighet att vara här på Torpahemmet. När jag träffar henne sitter hon i köket med en kopp te och stickar julklappsmössor till alla i släkten (se bild på mössor i bildkollaget ovan). Hon berättar att hon trivs bra här, och hur jobbigt det var att sitta i fängelse; om överbeläggningen, det tuffa klimatet.
Hon säger att hon är lycklig är att hon snart är ute i samhället, men att det inte är lätt att få lägenhet och jobb. Hon trivs med de andra kvinnorna på Torpahemmet; ”Ja, vi har en jättebra tjejgrupp här, det är så skönt att få vara sig själv i en grupp.”
Hon gosar med hunden Gloria som just skuttar förbi, hon är ofta här och är omtyckt, det märks. Kvinnan hämtar en kopp kaffe, frågar om jag vill ha.
"På ett annat HBV-hem rymde jag efter sju dagar. Det här är det första behandlingshemmet som jag har förtroende för” säger hon.
Kanske är det för att de som bor där får röra sig fritt; ta något i kylen om de är hungriga på kvällen, att hon och de andra kvinnorna kan sitta under vindskyddet som ligger tre minuter bort och prata, och att personalen har personligt men professionellt bemötande.
Vintersolen kikar fram utanför rutorna, och det är dags för mig att ta tåget hem till Stockholm. Jag önskar henne lycka till och hon gosar med hunden när jag går.
Tack till alla er som jag fick prata med. /Jenny
